Basnäringarna
En vinterbild av Norrbyn. Jordbruket var i äldre tider blygsamt och av betydelse endast för självhushållningen. Jakt och fiske har därför utgjort två viktiga näringsgrenar och gav möjlighet att förtjäna reda pengar. Jakten var viktig, speciellt säljakten, men utövandet har redan för länge sedan upphört.Vårjakt på sjöfågel har haft stor betydelse för anskaffningen av färskt kött efter vinterperioden och den fortsätter ännu. Fisket har genom levt många olika perioder med olika fångstredskapoch olika typer av fiske. Gäddfiske med ryssja och strömmingsfiske med sköta var i äldre tider de vanligaste metoderna. Dessutom drogs sommartid strandnot efter gädda. Skötfisket hörde ihop med skördetiden,man skördade och tröskade om dagen och fiskade kväll och morgon. 1940-och 1950-talen karakteriseras av vinternotfiske av strömming. Tidvis var fångsterna mycket stora och bidrog på ett betydande sätt till försörjningen. Vid den härtiden kunde man redan skicka fisken färsk till Åbo. Den fiskförädling som i rätt stor omfattning förekommit på Sottunga är rökning av strömming. Rökerier var igång i många fiskehamnar. På 1960-och 70-talen fiskades strömming med trålaren "Vasti" och under densenare delen av samma period en hel del torsk med nät. Numera bedrivs fiske endast till husbehov.
Båthus och sjöbodar i fiskeläget Skage.
Men jordbruksnäringen fick åren 1952-53 en ny inriktning, en inriktning som betytt väldigt mycket för Sottunga och dess möjlighetatt fortleva som självständig kommun. Då inledde man odlingen av sockerbetor och påbörjade leveranserna av mjölk till mejeriet. Ingen kundedå ana vilken god kombination av verksamheter, som man egentligen hade kommit på. Betupptagningen på senhösten och lastningen av betskutorna hörde till bilden och hela bethanteringen på Sottunga krävde mycket arbete. Denna kombination fortsatt till år 2008, då sockerbetsodlingen tog slut på ön. Ännu idag är dock all jordbruksmark i aktiv användning. Att skicka mjölk till mejeriet innebar i början en liten revolution i och med att man nu fick betalt även för mjölken. I början, ca 1952-67, var det främst en fråga om att ordna mjölktransporten. Under den tiden skedde den med motorbåt. Sedan 1967 går transporterna på landskapets färjor. I början levererades mjölk från i det närmaste alla hushåll, de var då ca 40, medan antalet leverantörer idag är en. Den totala mängden levererad mjölk är i dag minst 4-faldig, trots att antalet kor var flera då än nu. Man blev övertygad om det lönsamma i att sända mjölk till mejeriet då man kunde konstatera att en ko inte gav den behövliga mängden mjölkprodukter för en hel familj, ifall allt sköttes hemma, medan det blev pengar över om man sände bort mjölken och köpte smör. Trots moderna maskiner och mjölktankar är fortfarande fähusarbetet och mjölkhanteringen ett krävande, tungt och tidsmässigt bundet arbete och trots att det i dag underlättas av ett välfungerande avbytarsystem. Slutsatsen blir att kombinationen mjölk-och köttboskap, får, full användning av åkerarealer och viljan till idogt arbete har varit lyckosam för Sottunga. Man har basnäringarna kvar. Det negativa är att kreatur och jordbruk i regel inte skapar flera jobb.
Sottungaborna är kända för endräkt och sin vilja till idogt arbete. Den genomresande E.D. Clark skrev redan 1799 att "de är de stiligaste och kraftigaste bland ålänningar". Idogheten tar sig uttryck i arbetsamhet och envishet och i förmågan att kunna ta ut det maximala. Närvaron av starka personligheter och läromästare, både i dåtid och nutid, får inte underskattas. Som känt har prästerskapet haft stor inverkan på befolkningens sinnelag och livsinställning, speciellt i gången tid. Det är mycket troligt att kapellanen Johan Salmelin i speciellt stor omfattning har påverkat sottungaborna, troligen ända intill våra dagar. Han var verksam präst på Sottunga i hela 53 år, mellan åren 1792 och 1845.
