Basfakta och allmän historia
Sottunga är ett ösamhälle i Ålands östra skärgård och med sina gränser liknar det en treuddig stjärna, med en udd ut i Skiftet, en upp i Delet och en ner i Kökars fjärden. Totala arealen är 342.47 kvadratkilometer av vilket 315,69 är vatten och 26.78 land. Den odlade arealen är 154ha, skogen omfattar ca 1000 ha och resten är ängsmark och impediment. Sottungas högsta berg heter Kasberget och är ca 25 m högt. En ö med speciell natur är Sandskär. Utbyar som tidigare eller fortfarande har fast bosättning är Mosshaga i norr och Finnö, Södö, Husö och Hästö i söder. Husö har aldrig varit avfolkat och nyinflyttning har skett till Finnö.
Invånarantalet var som störst i slutet av 1920 talet och uppnådde då nästan 400. Nu är vi ca 100, ett antal som har varit förhållandevis stabilt en längre tid. Befolkningsprognoserna, som gjordes på 1960 talet har kommit helt på skam, man förutsade att invånarantalet på 1990 talet skulle vara under 25. Men Sottunga är litet och klart den minsta kommunen i Finland och förmodligen den minsta i hela EU. Men en välfungerande basservice finns, vi har skola (klasserna 1-9), lekskola/daghem, daglig hälsovård, butik, postombud, bibliotek, gemensam skärgårdsförsamling, egen kyrka, kommunkansli, helikoptertransport till sjukhus, grundläggande förbindelser till yttervärlden, m.m.
Sottunga fick sin fasta bosättning under samma tid som den övriga öståländska skärgården, dvs någon gång under 1000-talet. Men spår efter ännu äldre tillfällig bosättning finns. Det är fråga om ringformiga stensättningar, 4-5 m i diameter, som troligen är lämningar efter övernattningsbostäder utnyttjade av jägare. Tiden från vilken Sottunga har haft fast bosättning kan fastställas ungefärligt med hjälp av ortnamnen och med kännedom om landhöjningen, dvs. man kan fastställa var strandlinjen gick då ön befolkades. Sålunda bör namnen ovanför den strandlinje som då var rådande, vara av typen landnamn, som t.ex. namn på kärr, näs, berg, dal medan namnen nedanom denna linje bör ha med vattenområden att göra, t.ex. vik, holm, sund (trots att de idag är på torraland). Gränsen mellan namntyperna går ca 5 m över dagens vattennivå och detta ger tidpunkten för inflyttningen till 1000-talet.
Namnet Sottunga tillhör en grupp ortnamn, som är mycket gamla. Det är betydligt äldre än från 1000-talet och beskriver en plats där det bor folk, dvs Sottunga kan inte ha varit namnet på ön innan den befolkades utan är troligen ett namn som den första befolkningen hade med sig hit. Det förfaller som om det ursprungligen skulle ha funnits ca 13 hemman på Sottunga. År 1661 fanns det endast tio hushåll kvar och år 1675 flyttade en bonde ut till Finnö mot att han gav sitt hemman åt de nio bönder, som blev kvar. Alltsedan dess har Sottunga haft nio hemman och fem av gårdsnamnen har sitt ursprung i ett förnamn. Dessa har alla levat i mitten på 1600-talet. Annan bosättning på Sottunga började förekomma i samband med inrättandet av båtsmanstorp. Båtsmännen hette Qwick, Strömbäck och Styf. Den sistnämnda bodde på Finnö. Torparbosättning började förkomma först under 1800-talet och många av torpen står ännu kvar. Torparna var vanligtvis också hantverkare, såsom skomakare, skräddare, svarvare, snickare eller skeppare och sjömän på egna eller andras skutor. På 1600-talet var antalet personer bosatta på Sottunga ca 70.
I början av 1700-talet inträffade det stora nordiska kriget. Hela Åland flydde till Sverige under åren 1714-22. Till Sottunga kom de gamla släkterna tillbaka till alla gårdar utom till Mosshaga. Allt var överväxt, skövlat och uppbränt. Om kyrkan finns anteckningen att "altartaflan upbränd tillika med Capellet". Under finsk-ryska kriget åren 1808-09 tillämpade de svenska soldaterna den brända jordens taktik och lät i januari 1809 bränna upp praktiskt taget alla byggnader på Sottunga, förorsakande stora bekymmer för ortsborna. Befolkningen fick ta sig till grannkommunen Föglö med kreatur och allt och då kreaturen halkade omkull på isen ihjälhöggs de ihjäl av soldaterna. De nya byggnaderna timrades upp någon annanstans för att sedan tas ner och flyttas till Sottunga och man höll på i 10-tals år för att återuppbygga Sottunga.
En inristning i ett berg på Södö tyder på att kung Gustaf IV Adolf besökte området år 1800. Då lotsverket förryskades 1912 vägrade de flesta lotsar att fortsätta sin tjänstgöring. En sottungasjöman blev under första världskriget internerad i Tyskland och ansågs försvunnen. Han återvände hem efter ca 3 år. Fältskären Viktor Gensel, född på Altaibergens sluttning i Sibirien, "blev efter" då ryssarna drog sig tillbaka från Åland 1917 och bodde resten av sitt färgstarka liv på Sottunga och livnärde sig som fiskare. Han var ortens "doktor" och sålde mediciner ur ett apoteksskåp. Emigrationen lockade också mången sottungabo och för de flesta sökte sig till Amerika (ca100 personer). En syskonskara Lindström på fem personer flyttade till Seattletrakten, en person blev i Tyskland och några for till Australien.
I mitten av 1900-talet var emigrationen till Sverige vanlig. Under vinterkriget 1939-40 fälldes många bomber över Sottunga. Man försökte träffa fartyg som låg vid Bryggan och vid Husö och flera bombgropar är ett resultat av detta. Den 24januari 1940 bombades fraktfartyget s/s Notung i sank nordost om Sottunga, där det låg i isen. Besättningen kunde rädda sig iland. I slutskedet av andra världskriget var tre sottungabor internerade som finska sjömän i koncentrationslägret Stutthof i Tyskland. Alla klarade sig trots umbäranden och kom så småningom hem.
